Enkans tröst

Det börjades uti klädning hvit,
i glada förhoppningsvåren;
ack, glädjens skrud är snart tunn af slit,
och leendet stelnar i tåren.

Hur ljuft begagna sin flitiga nål
och på sin brudddrägt tänka!
Nu är en brödbit hennes mål
som ensam, sörjande enka.

Ensam? - ack ja! i sitt trånga rum
hon kämpar med sina tankar.
bristen gör sjuk och tåren gör stum,
och minnet omkring henne vankar.

Ensam? - ack nej! i sin fattiga vrå,
der andras drägt hon skall sömma,
hon har sitt ansvar och pligter för två-
hon får icke sörja och drömma.

Och hvarje gång handen sjunker ned,
hon åter sömnaden fattar:
ty hvarje gång enkans öga sved,
det ler: som det barnet skrattar!

Det ler åt dockan i pallen der,
hvars gråt nu flickan vill stilla,
det ler åt den präktige gossen här,
som är hans afbild lilla.

Svartklädd sitter hon dag och natt
och sömmar på andras kläder-
sömmar och syr för den dyraste skatt,
som än någon moder gläder.

Och tiden glider, och åren gå
och läka så smått hennes hjerta,
till dess de båda på golfvet förstå
att lindra en enkas smärta.

Till dess hon sjelf uti lifvets höst
får se den kommande våren:
re´n fins för den sörjande enkan tröst
och glädje som torkar tåren!

Holger Drachmann.